Mohammed-karikatyrerna i Oxford

Veckans debatt på the Oxford Union handlade om yttrandefrihet och huruvida rätten att uttrycka sig fritt på något vis bör begränsas av hänsyn till religiösa grupper. Bakgrunden till debatten var de karikatyrer av profeten Mohammed som förra året publicerades i den danska tidningen Jyllands-Posten och som utlöste våldsamma reaktioner i den muslimska världen. Efter publiceringen och de kraftiga upploppen diskuterade man livligt i västvärlden, och inte minst i Sverige, var gränserna för yttrandefrihet bör dras och om överhuvudtaget bör ta hänsyn till religiösa minoriteter.

Kvällens huvudgäst – och anledningen till att man vid porten tvingades genomgå en säkerhetskontroll – var Jyllands-Postens kulturredaktör Flemming Rose – mannen som beslutat att publicera de kontroversiella teckningarna.

Andra gäster var Liverpools talföre biskop James Stuart Jones, parlamentsledamöten Nick Palmer (labour), Edward Leigh (conservative) och Jo Swinsons (liberal democrat), samt Zulfi Bakhari, ledare för en av Storbritanniens största muslimska organisationer.

Inledde debatten gjorde dock Oxford-eleven och tidigare världstrean i debatt, Tara Mounce, som påstod att smädelser av religioner i stil med Mohammed-karikatyrerna är att jämföra med rasism och därför bör förbjudas. ”Hur kan man,” frågade hon sig, ”förbjuda verbala attacker mot etniska minoriteter, men samtidigt tillåta grova förolämpningar av religiösa grupper?”

Barbara Smoker, en gammal kvinna som gjort sig känd som humanist och fritänkare, bemötte Mounce med argumentet att lagar som begränsar vår yttrandefrihet vore ett större hot mot vårt samhälle än vad ett fåtal individers ogenomtänkta och okänsliga yttranden om religioner är ett hot mot dessa religioner. Hon påstod vidare att islam, till skillnad från kristendomen, misslyckats med att reformera sitt budskap och fortfarande är en intolerant religion som strävar efter världsherravälde. Att ge efter för krav på att begränsa vår rätt att uttrycka oss fritt vore därför att ge efter för intolerans.

Det var två sidor med starka övertygelser som kämpade om publikens röster i kväll. Den ena sidan menade att man i alla lägen bör behandla människor med respekt och visa förståelse för deras religiösa övertygelser, och att lagen bör användas när människors eget samvete och förnuft inte räcker till. Den andra sidan menade i sin tur att lagstiftning och tabun riskerar att begränsa det fria forumet där tankar och idéer kan bollas mot varandra fritt. Dessutom vore det fel att rätta sig efter krav från minoriteter. Ska man ändra lagen varje gång en religiös grupp tar illa vid sig?

Det mest intressanta under kvällens långa debatt var ordväxlingen mellan Zulfi Bakhari och Flemming Rose. Bakhari menade att politiker och tidningsmän har en dubbelmoral när det gäller yttrandefrihet. När muslimer kritiserar en tidningspublikation slår man värn om tryckfriheten, men när andra grupper säger ifrån är man snabb att gå dem till mötes. Jyllands-Posten vägrade till exempel in i det sista att be om ursäkt för karikatyrerna och den danska regeringen vägrade likaledes länge att ta någon ställning i frågan. Men när en brittisk hemsida lade upp teckningar som liknade judar vid grisar, krävde labour-regeringen at dessa omedelbart skulle tas bort, vilket även skedde.

Men Flemming Rose menade att Jyllands-Posten satiriserar andra religioner minst lika mycket som de satiriserar islam – både kristendom och judendom – och att tidningen felaktigt framställts som anti-muslimsk i omvärldens ögon. Under åren har karikatyrer av både Jesus och rabbiner figurerat i tidningen. Zulfi Bakhari menade att teckningen av Mohammed med en dynamitgubbe i turbanen är ovanligt grov och okänslig, och att den inte går att jämföra med vanlig religiös satir. Han sade hånfullt att Roses tidning aldrig skulle trycka en bild av en rabbin klädd i nazistuniform (”and don’t tell me you would, because you wouldn’t!”).

Men då reste sig Rose lugnt upp och sade, ”en sådan bild har vi redan tryckt”.

Publiken röstade överväldigande mot propostionen att rätten att uttrycka sig fritt bör modereras av hänsyn till religiös tro. Kanske antog de att moderation nödvändigtvis innebär lagstiftning. Själv är jag mot trubbig lagstiftning som gör mer skada än nytta men jag anser samtidigt att man alltid bör visa hänsyn när man uttalar sig i känsliga ämnen som religion. Jag önskar att Flemming Rose och Jyllands-Posten varit mer lyhörda och förstående mot religiösa grupper vars djupaste övertygelser de smädade.

Den suveräna suveräniteten?

Veckans debatt på Oxford Union handlade om huruvida länder ska ha rätt att anfalla andra länder i syfte att förhindra kränkningar av mänskliga rättigheter. Bland debattörerna fanns inga mindre än Bob Marshall-Andrews, parlamentsledamot för Labour, och Lord Paddy Ashdown, Bosniens förre höga representant och tidigare ledare för brittiska Liberal Democrats. Det var en skara distingerade och kraftfulla talare som intog podiet.

Den ena sidan hävdade att brott mot mänskliga rättigheter används som argument för att rättfärdiga krig som i själva verket förs i själviska syften. I alla tider har skenargument använts för att rättfärdiga krig som haft som enda syfte att skövla och erövra. Kriget i Irak är det senaste exemplet. Man bör därför akta sig för att ge sitt stöd till interventioner som sker i mänskliga rättigheters namn. Dessutom främjar man mänskliga rättigheter mycket bättre genom att bygga stabila stater. Det är just kränkningar av suveräniteten som givit upphov till del allra värsta brotten mot mänskligheten.

Den andra sidan - Paddy Ashdowns sida - motsatte sig dessa argument. De menade att övergrepp även sker i suveräna stater, som exempelvis Indonesien och Rwanda, och att suveränitet inte alltid väger tyngre än människorätt. Nationell överhöghet är på intet sätt helig utan bör kunna kränkas ifall detta skulle bidra till att människoliv räddas. Paddy Ashdown påminde publiken att militärt våld var den avgörande orsaken till att konflikterna i Bosnien och Kosovo kunnat stoppas och den långa vägen till fred och trygghet påbörjas. Stater som inte rättar sig efter de mest grundläggande mänskliga rättigheterna måste tvingas därtill.

Publiken gav sitt överväldigande stöd till Ashdowns sida och det är inte svårt att förstå varför. Motståndarna verkade beredda att offra mänskligt liv vid suveränitetens altare. Må vara att militär intervention allt som oftast har själviska motiv - Irak må vara ett exempel på detta - men det går inte att förneka att intervention stoppat många konflikter och räddat hundratusentals liv. Hade bosnierna levt bättre i dag om Nato inte bombat serbernas ställningar? Hade ett militärt ingripande av FN i Rwanda förvärrat situationen?

Militär intervention bör vara en sista utväg och inte användas lättvindigt, men när massakrer sker och människor dödas i tusentals får man inte gömma sig bakom ord om imperialism och suveränitetens okränkbarhet.

Maffian rustar för krig

En blodig vendetta som utkämpas på Sao Paulos gator har hittils krävt över åttio liv, de flesta poliser som fallit offer för brottsyndikatet PCC:s tunga och högteknologiska vapen. Den brasilianska polisen är djupt inblandad i organiserad brottslighet och skyr inte våld och utpressningar för att främja sina egna intressen. Framförallt utsätts fångar på landets rättslösa fängelser ofta för brutalitet från övervakare och poliser. Dödsfall förekommer ofta och som en reaktion mot detta bildades i slutet av nittiotalet PCC som en intresseorganisation för landets interner. Dagarnas händelser är i mångt och mycket PCC:s hämnd på en korrumperad och brutal poliskår.

Men det är också en styrkevisning och ett markerande gentemot polisen att lämna organisationen och dess verksamhet i fred, en verksamhet som i största mån utgörs av narkotika- och vapenhandel.

Det mest oroväckande är PCC:s uppenbara militära kraft. De har till sitt förfogande kulsprutor och krypskyttegevär, men även granatkastare och luftvärnskanoner. Storleken på offensiven som på ett drygt dygn krävt mer än åttio människoliv och som tvingat en av världens största poliskårer på defensiven vittnar om en styrka, beslutsamhet och organisation som man förväntar sig av en guerillaarmé men knappast av en maffiagrupp.

Serbiskt skådebröd?

Den serbiska regeringen försöker desperat visa för omvärlden att den anstränger sig i jakten på den misstänkte krigsförbrytaren Ratko Mladic. Dagen efter att EU lagt planerna för en stabilisationspakt med Serbien-Montenegro på is, rapporterar nyhetsorganet B92 att tjänstemän från inrikesdepartementet genomsökt Mladics hus i Belgrad i hopp om att finna spår efter den föredetta överbefälhavaren. Inrikesminister Dragan Jocic säger sig vara hoppfull att ett gripande kommer att ske snart, kanske redan innan söndag. Ytterligare två personer som misstänks ingå nätverket som hittils hållit Mladic gömd har gripits och förhörts och finansministern Predrag Bubalo säger att snaran därmed dragits åt kring den efterlystes hals.

Samtidigt medger han att sprängningen av nätverket medfört att Mladic som nu flyr ensam kommer att lämna färre spår efter sig.

Med all sannolikhet är den serbiska underrättelsetjänsten varken närmare eller längre nu från att gripa Mladic än vad den var då Kostunica i början av förra månaden lovade att jakten skulle vara över innan aprils slut. De nya uppgifterna är avsedda att visa handlingskraft och vilja från den serbiska regeringen. Att genomsöka Mladics hus och arrestera två misstänkta hjälpredor gör varken till eller från i jakten på Srebrenicas slaktare.

Kostunica, EU och Mladic

EU har lagt förhandlingarna med Serbien-Montenegro om en stabilisationspakt på is efter att Kostunicas regering missat ytterligare en tidsgräns att gripa och utlämna den misstänkte krigsförbrytaren Ratko Mladic till Haag.

Man kan diskutera det vettiga i EUs beslut. Den serbiska regeringen har onekligen gjort stora ansträngningar de senaste månaderna att gripa den efterlyste föredetta ÖB:n. Bland annat tyder mycket på att hans skyddsnätverk sprängts och att han numera flyr ensam, och Kostunicas otvetydiga löften visar en genuin vilja att gripa Mladic. Dessutom riskerar man genom att avbryta förhandlingarna med Serbien-Montenegro kraftigt destabilisera regionen. Montenegrinska separatister kommer att få ännu ett argument för att slå sig ur unionen och serbiska nationalister kommer att få vatten på hjulen när dörren mot Europa plötsligt slås igen. Det är inte ens säkert att det politiska trycket från EU kommer att leda till större ansträngningar från serbernas sida att gripa Mladic; det kommer snarare leda till en politisk kris som kommer att tvinga den serbiska regeringen att syssla med annat.

Men det är Kostunica själv som försatt sig i den här situationen. Genom att lova att Mladic skulle vara utlämnad innan månadsskiftet målade han in sig i ett hörn. EU var tvunget att agera; annars hade det förlorat mycket av sin trovärdighet. EUs beslut kommer antagligen att förvärra situationen, men det var det enda beslutet som kunde ha fattats.

Den korrekta debatten

Mediadrevet som fördes mot Lars Ohly efter hans mindre taktfulla uttalanden i Uppdrag granskning förra året visade tydligt de snäva gränserna för svensk debatt. Tidningar rasade över att Ohly kallat sig kommunist och att han sagt sig föredra Castro framför Bush. Kände Ohly kanske inte till de många brott som kommunister begått genom historien? Visste han kanske inte att Castro var en envåldshärskare? Journalister och politiker krävde att Ohly skulle ta tillbaka vad han sagt, att erkänna att Castro var en diktator och att byta ut 'kommunist' mot 'demokrat' i sin retoriska vokabulär. Ohly drog sig i det längsta, men fick till slut ge efter för sjunkande opinionssiffror och kritik från koalitionsparterna. När så skedde avtog mediastormen. Tidningar slutade att intressera sig; Ohly fick sitta kvar på ordförandeposten och slapp svara på fler svåra frågor från politiskt drivna journalister.

Kampanjen mot Ohly var en fars, ett exempel på de motbjudande mekanismer som styr den politiska debatten in i den politiskt korrekta mittfåran. Inget av substans hade förändrats i Ohlys politik. Han hade slutat att kalla sig kommunist men fortsatte att vrida Vänsterpartiets politik åt vänster. Han hade slutat att kalla sig kommunist men fördömde den interna oppositionen, kallade Vägval vänster 'förrädare' och uppmanade dem att lämna partiet. Partiledningen blev mer och mer maktfullkomlig, många lämnade partiet i protest.

Men media var nöjt. Ohly hade ju slutat att kalla sig 'kommunist'.

Det finns alltför många lata och obegåvade journalister i Sverige. Journalister som gör det lätt för sig, kritiserar ord istället för handlingar, kontrollerar politiska uttalanden mot en lista tabubelagda begrepp.

Man prickar åsikter som inte får lyftas fram, tvingar dem som ändå lyfter fram dem att rätta sig efter gängse regler. Man begränsar möjligheterna till vettig och berikande debatt. Castro är en tyrann, men det skulle vara intressant att höra varför Ohly trots allt stödjer honom. Kommunister har begått oerhörda illdåd genom historien. Därför skulle det vara intressant att höra varför Ohly säger sig vara "trogen de kommunistiska idealen". Lars Ohly är en intelligent man med goda grunder för sina åsikter. Han är inget fjortonårigt offer för vänsterpropaganda, heller ingen ledhund för Sovjetunionen. Han har genomtänkta argument för sina ställningstaganden. Så låt höra dem, istället för att avfärda hans åsikter på grund av de begrepp han valt att klä dem i.

Vi bör sträva efter ett berikande utbyte av idéer, inte efter likformighet.

Mohammed-karikatyrerna

Publiceringen av Mohammed-karikatyrerna är sedan länge överspelad. Nu är det andra krafter som styr händelseutvecklingen.

Majoriteten danskar håller landets imamer ansvariga för de våldsamma reaktionerna i mellanöstern. Det är svårt att på avstånd och ur ett sekulärt perspektiv förstå hur ett antal tecknade karikatyrer, publicerade av en oberoende tidning i ett land där tryckfrihetens fana hissas till skyarna, kan framkalla ett sådant vansinne som vi sett utspelas på gatorna i Beirut, Teheran och Damaskus. För de flesta är det klart att fundamentalistiska marionettspelare drar i trådarna på sina muslimska landsmän.

Och visst. Det måste ha funnits någon form av organisation bakom flaggbränningarna och attackerna mot de skandinaviska ambassaderna. Som Carl Bildt lakonisk anmärker på sin blog, http://www.bildt.blogspot.com/: ”Var fick de tag på de danska flaggorna? Och vem hade berättat hur de såg ut?” Dessutom är det märkligt att polisstaterna Libanon, Syrien och Iran inte lyckas beskydda en utländsk ambassad mot uppretade folkmassor beväpnade med sten och molotov cocktails. Det blir mer och mer tydligt att politiska grupper utnyttjat situation för egna intressen.

Men det är skillnad på att piska upp ett hat och att orsaka det. Att den muslimska vreden blev så kraftig har mindre att göra med själva bildpubliceringen än för det västerländska förtryck, arrogans och oförståelse som den representerar. Det är inget sammanträffande att i publiceringens kölvatten har myter frodats att danskar bränner Koranen. Det är väldigt lätt att se karikatyrerna som ytterligare ett i ledet av missgrepp mot världens muslimer. Att det dessutom skedde i en dansk tidning häller olja på flammorna. Danmark har långt ifrån ett gott rykte om sig i den muslimska världen, inte minst för sin invandrarfientliga politik och sitt engagemang i Irak; till och med de mest moderata muslimerna har nog svårt att se den högerkonservativa danska Jyllands-Postens publicering som ett slag för tryckfriheten.

Det är stora krafter vi har att göra med. Mycket kommer att krävas för att hejda flodvågssvallet.